Sverige befinner sig under hösten 2018 när dessa rader skrivs i en rätt ovanlig situation när det gäller regeringsbildningen. Det parlamentariska läget i riksdagen är oklart och svajigt. Det har i nuläget gått över 50 dagar sedan valet till riksdagen. Trots det så är läget relativt odramatiskt.
Visst. Visserligen händer det kanske att ett och annat tåg inte anländer i tid och posten kanske misslyckas med att dela ut vissa brev utan att leveransen blir försenad. Men på det hela taget så har inte så mycket förändrats trots bristen på en handlingskraftig regering.
Samma sak har vissa andra länder som stått utan en regering fått erfara. I en modern demokrati så verkar det ofta flyta på rätt väl under ganska lång tid trots ett regeringsvakuum.
I Tyskland fick befolkningen till exempel ge sig till tåls i över 130 dagar innan en ny koalitionsregering kunde bildas med Angela Merkels CDU i samarbete med de tyska socialdemokratena i Tyskland. Andra länder där det har dragit ut på tiden är Nederländerna, där det tog 205 dagar innan en fyrpartiregering ledd av politikern Mark Rutte kunde börjar regera och det mest extrema exemplet Belgien som stod utan regering i hela 541 dagar innan en ny regering äntligen kunde tillträda. Trots att det gick så lång tid utan regering så flöt vardagen på rätt fint för medborgarna.
Man behöver inte direkt göra ett högskoleprov med flaggan i topp och toppresultat för att kunna räkna ut att ett land utan regering är dåligt för ett land i längden. Men under en kortare tid på några år behöver det faktiskt inte medföra en så stor kris. På längre sikt kan det bli problematiskt om inte nödvändiga reformer kan genomföras.
Utan en ny regering så kan ju inte heller en ny budget som är anpassad till den rådande ekonomin och det befintliga reformutrymmet läggas.
Frågan är vad som händer om bildandet av den nya regeringen drar ut på tiden under väldigt lång tid, kanske i två hela år. En annan fråga är hur mycket Sverige behöver en ny regering. Hur farligt är det nuvarande läget där en regering ju saknas? Hur mycket kan parlamentet göra själva och vad ryms inom den försiktiga budget som övergångsregeringen behöver lägga fram?
Att hålla den nuvarande kursen är lätt, men vad händer om man behöver göra en rejäl gir åt vänster eller höger om de ekonomiska tiderna förändras? Och vilka reformer skulle behöva genomföras snart för att kunna få ordning på vissa problem i landet? Hur länge behöver landet vänta på till exempel högre pensioner eller andra viktiga reformer? Det finns ju en gräns för hur länge man kan hålla Sverige flytande med nuvarande regering och budgetproposition. Årets budgetproposition blir en opolitisk budget utan särskilt mycket nytt innehåll jämfört med den förra.